Charlie.

Så kom den där dagen till slut, dagen då min bästa vän tog sitt allra sista andetag.
Jag är nästan förvånad över hur smärtsamt det är. Kanske för att jag trodde att jag var förberedd, kanske för att jag nånstans ändå är tacksam över att han slipper plågas. Men ändå. Det värker i kroppen.

För en vecka sedan skrev jag i ett inlägg som aldrig skulle publiceras:
Han är på väg att lämna oss nu. Det är så uppenbart, så smärtsamt uppenbart.
Jag har ägnat månader åt att försöka förbereda mig på det som ska komma, försökt förbereda mig på det man säkert egentligen inte kan förbereda sig på.

Och det var nog precis så det blev. Känslan att inte vara det minsta redo när beskedet väl kom. På en buss på väg hem för att träffa honom. Jag missade honom med ett par timmar. Natten innan hade jag nästan inte sovit alls, oron över vad som skulle hända höll mig vaken. Ringde honom på morgonen. En ovanligt svag och skrovlig röst. Långt ifrån den starka, skrattande och skojfriska människa jag alltid känt. Så jag satte mig på bussen med orosfladder i magen. Och medans jag satt där ihopkurad och hoppades på att hinna hem, slutade hans hjärta slå någon annanstans.

I många år har jag funderat på just den här texten. Vad jag skulle känna, hur jag skulle tänka.
Att vilja skriva något om vilken stor människa han var i mitt liv. En känsla av att kanske vilja förklara varför det gör så ont. Mor- och farföräldrar dör någon gång, det hör liksom till. Dom blir gamla och skruttiga och så ser livet ut.
Men de senaste dagarna har jag insett att jag nog aldrig skulle behöva förklara alls. Charlie var större än vad han själv nånsin kunde tro. Människor har delat med sig av sina egna minnen av honom, har hyllat honom och beskrivit honom som den älskvärda personen jag kände. Det gör mig rörd. Och överväldigad.
Morfar var så mycket för så många. Jag vill skriva något om den han var för mig. Det blir osammanhängande och lite rörigt, men det må så vara.

Samma år som han skulle fylla 50 år blev han morfar för första gången. Jag kom att bli det första, av åtta barnbarn. Åtta barnbarn som han älskade högt och innerligt. En lekfull och busig morfar och farfar. Han och mormor utgjorde en trygg duo tillsammans, dörren stod alltid öppen på Åsgatan 4. Vi var alltid välkomna. Mamma var ung och ensamstående när jag föddes. Kanske var det också därför som just morfar spelat en extra viktig roll genom livet.

Med morfar var det aldrig tråkigt. Efter skolan brukade jag ibland gå till hans jobb på sjukan. För i vaktmästeriet fanns sparkcykeln som man kunde susa fram på i korridorerna. Och han bjöd alltid på skratt och stoj. Alla vi barnbarn har nog fått höra "tjolitta batarajta - hascha pascha" både en och fyrtiotre gånger under vår uppväxt.

Han skrev dagbok i nästan 20 års tid. Väder och vind, vilka som hälsat på, vem som ringt, sportresultat. En skildring av vardagslunken, med inslag av sorg när någon dött eller han själv blivit sjuk. Ingen kioskvältare direkt. Men nästan 20 års dokumentation av vädret i Vilhelmina, som om han styrde ett lokalt meteorologiskt institut från köksbordet.

Jag vill också att ni ska veta att jag hade sådan tur att jag fick ha morfar som arbetskamrat. Vår Charlie, han sadlade om och extraknäckte som vårdbiträde efter sin pension. Han hörde dåligt och orkade inte allt, men jag tror att de äldre som vi tog hand om uppskattade hans närvaro något enormt. Så social och lugn, vänlig mot allt och alla. Och jag kommer alltid kunna berätta att min vaktmästarmorfar blev min äldreomsorgskollega under en period.

Morfar hade ett stort hockeyhjärta. Ett hockeyhjärta som klappade extra för Skellefteå AIK. Jag är så glad att han fick uppleva det efterlängtade SM-guldet i år. Efter en vinter av hockeyrelaterade statusuppdateringar och Text-TV s.377 så fick han göra sin segergest i fåtöljen på Tingsgatan.

Efter att han tagit hand om mig under min barndom så fick jag som vuxen en chans att ge tillbaka en liten del av allt som han har gett. Ibland led jag med honom över just det. Han kände sig emlig, sa han när han inte kunde göra allt han tidigare kunnat. På något sätt måste man försöka hjälpa till utan att inkräkta på någon annans integritet, inte ta över allt. Det är en balansgång som man inte alltid klarar av. Ibland har irritationen skavt inuti. Samtidigt blandats med dåligt samvete. Det har inte varit lätt alla dagar, men för det mesta har det varit otroligt roligt.
Roligast när vi avverkat alla dessa mil i bil tillsammans. Till fjälls, till Östersund, till dessa otaliga besök på länets lasarett. I mormors lilla clio som protesterar när man passerar 100 km/h (vilket förvisso även morfar gjorde, han var en ypperlig farthållare). 

Morfar har lurat döden många gånger. Hans kropp har i perioder varit så sjuk att den nästan inte orkat mer. Men hans vilja har varit större, orubbligt stort. Han skulle bara fortsätta leva. Få uppleva nya saker.
Varje dag efter hösten 2007 har varit en bonus. En lyx. För det har inte bara varit sex ytterligare år, det har varit sex fantastiska och viktiga år. Men kroppen blev aldrig densamma efter den hösten. Han orkade inte lika mycket som förut. Jag blev lite orolig över att han skulle bli nedstämd, han som alltid varit så social.
Men så en dag för två år sedan loggade jag in på Facebook och både skrattade och grät när jag såg att jag fått en vänförfrågan från Charlie Olofsson.

Med Facebook kunde han hålla kontakt med familj, släkt, gamla och nya vänner. Jag tror att många uppskattade hans roliga och charmiga statusuppdateringar, nästan alltid skrivna i VERSALER. Som om han skrev precis som han pratade. Högt, eftersom han hörde så dåligt. Så roligt jag hade åt att han ibland ringde och inledde samtalet med: "Jo, jag läste på Facebook..".
Och trots att han under detta år hunnit med flera sjukhusvistelser har han, när han varit som allra risigast, bett oss ta ett kort och lägga upp på Facebook. För att hälsa till sina vänner, för att de inte skulle oroa sig. När han låg på hjärtintensiven i vintras fick jag alltså lov att trotsa VLL:s fotoförbud  - för morfar skulle uppdatera Facebook.

Förra veckan:
Det är lättare att låta den som lider och plågas gå vidare. Men fortfarande så är det svårt att ta in att han snart inte finns mer. Hur gärna jag än vill att han ska få ro, så är det ofattbart att mitt liv ska fortsätta utan honom. Han har ju funnits varje dag, så självklar på sin plats. Så självklar och så mycket mer än "bara" en morfar. En far, en bästa vän, en trygghet.

Under sommaren började hans, en gång så starka, kropp svika honom mer och mer. Jag har tänkt många gånger att han kanske känt sig färdig med livet. Men i slutet av augusti ringde han och frågade om vi kunde åka och se till så han fick sitt körkort förnyat. Den som förnyar sitt körkort vill nog fortsätta leva ett tag till. Och Charlie var Charlie hela vägen tills hans hjärta slutade slå.

Jag är oerhört tacksam över att han funnits för mig - precis varje dag i hela mitt liv. Tacksam över alla skratt, alla förtroliga samtal, dråpliga händelser och över att vi också kunnat dela sorg och mörker.

Nu finns ingen oro längre, ingen smärta, ingen ansträngd andning, ingen anledning att känna den där rädslan över att det ska ta slut.
Nu finns bara frid och ro och vad som alltid kommer vara en enorm saknad efter han som var min bästa vän.

Charlie Truck - du fattas oss.